Det här är min alldeles egna blogg där jag berättar om allt möjligt som kan hända i en kändisapas liv!
Jag kommer skriva här nästan varje dag, så besök sidan ofta och skriv gärna kommentarer!
/totte
Tottes blogg
Snö i pälsen
Hej allesammans!
Det är inte så lätt att ha päls – visserligen är det varmt, men det fastnar alltid en massa saker i den. Snö, till exempel.
Jag ska berätta vad som hände idag. Tidigt på morgonen gick Zillah iväg till sin journalistskola och lämnade mig ensam hemma. Att vara ensam hemma är det bästa jag vet. Ingen Zillah som gnäller och säger åt mig att städa.
Men jag hade ganska tråkigt själv. Jag gick till fönstret och tittade ut, och såg all snö ute på marken. Då kom jag på att jag inte hade gjort några snögubbar i år! Det skulle det bli ändring på.
Jag tog på mig vinterjackan, dubbla raggsockor (jag har inte päls på fötterna så jag fryser extra där) och en mössa för huvudet. Jag studsade ut i det soliga vädret och började direkt rulla ihop snö till en stor boll. Den blev mycket större än jag själv. Sedan rullade jag en till boll, som blev lite mindre. Den la jag ovanpå den andra. (Det var lite svårt att få upp den, för den var tung och jag ramlade hela tiden ner i snön.)
Jag hämtade en morot från kylskåpet och en av Zillahs halsdukar. Några stenar blev ögon och mun, och vips så hade jag gjort en snögubbe! Jag stod bredvid den och väntade på att Zillah skulle komma hem, men efter ett tag blev jag så trött att jag ville gå hem igen.
Men det gick inte! Pälsen var så full av snö att jag inte kunde röra mig en centimeter!
Då kom Zillah, och sa: ”Nämen, någon har gjort två snögubbar!”
”Hjälp, jag är fast!” ropade jag.
”Det låter som Totte”, sa Zillah. ”Totte var är du?”
”Här, jag är den lilla snögubben!” ropade jag tillbaka. Först då såg hon att det var jag. Hon skakade bort all snö och tog hem mig igen. Sedan tinade hon upp mig med sin hårtork och virade in mig i en handduk tills min päls var helt torr igen.
Nä, det blir skönt när snön smälter. Apor är inte gjorda för att vara snögubbar.
//totte
En apa i Spanien - igen! Del två
Hej hörrni!
Nu har ni säkert hunnit bita av er naglarna i väntan på fortsättningen av mina äventyr i bergsstaden Ávila i Spanien… Om ni inte läste mitt förra blogginlägg, så rekommenderar jag er att göra det!
Var var jag? Just det! Det var kväll och jag beslöt mig för att klättra upp för ett av tornen i den gigantiska ringmuren som slingrade sig runt en gammal del av staden. Varför gjorde jag det? Svaret är enkelt. Jag ville impa på tjejerna.
En apa som klättrar upp för ett torn måste vara populär hos tjejerna! Det trodde jag i alla fall, men problemet var att ingen tjej såg mig riktigt. Jag kanske är för liten, det är ju en annan sak när King Kong klättrar på byggnader… han är lite biffigare.
Kanske ska börja styrketräna när jag tänker efter? Mina armar är ju lite sladdriga…
Nåväl. Hur som helst var jag högt uppe på tornets topp och tänkte att någon borde ta ett foto på mig, så jag ropade ner till några spanjorer som gick förbi på gatan. De hörde mig inte och jag ropade en gång till, ännu högre – men då snubblade jag!
Jag var säker på att jag hade satt min sista banan.
På något sätt lyckades jag få tag i en stenkant på tornet och kunde pusta ut. Jag klättrade ner igen och bestämde mig för att ta det lugnt resten av kvällen. Jag återvände till Zillahs hotell och somnade i garderoben.
Jag vaknade vid tolv (på dagen) och såg att Zillah redan var ute. Jag passade också på att strosa runt i staden och besökte den gigantiska katedralen i staden. En katedral är som en riktigt stor och viktig kyrka, och den här var nästan tusen år gammal!
När det var dags att åka tillbaka hem började pärsen igen. Jag hann inte hoppa in i bagageluckan på taxin - spanska taxichaufförer är snabba - så jag fick hålla fast mig under bilen hela resan till flygplatsen. Det var kallt och när vi äntligen var framme var jag så stel frusen att jag bara ramlade av bilen och rullade ut på trottoaren – framför Zillah!
Jag trodde ännu en gång att jag hade satt min sista banan.
Men Zillah var inte arg. ”Nämen lilla Totte”, sa hon och tog upp mig. Jag fick sitta och mysa i hennes varma ryggsäck hela flygresan hem.
Hon frågade hur jag lyckades följa med till Spanien. Jag bara sa att jag halkade med på ett bananskal.
Vi hörs snart igen!
Puss puss!
//totte
En apa i Spanien - igen! Del 1
Hola!
(Det betyder 'hej' på spanska.)
Om ni har läst titeln - en apa i Spanien - så gissar ni rätt! Jag har varit i Spanien igen! Och här ska ni få höra hur det gick till, för det höll på att bli ett riktigt stolpskott…
Förra veckan spelade vi in de sista avsnitten av APTV och det gick riktigt bra - gästerna var roliga och publiken fantastisk. Det kommer börja sändas på TV4 om några veckor, så håll utkik!
Efter inspelningen skulle Zillah åka på semester till Spanien - igen. Jag vet inte varför hon hela tiden får för sig att resa dit (ni kommer väl ihåg hur jag följde med i resväskan när hon åkte till Barcelona i december?), men nu skulle hon tillbaka för helgen.
Självklart kunde jag inte stanna hemma och uggla medan hon åkte till solen.
Det fanns bara ett problem. Zillah hade läst min blogg senast och var nu noga med att låsa resväskan innan jag hann krypa in i smyg. Attans bananer!
Men, den här apan är inte så dum som hon tror! Klockan var fyra på morgonen när taxin stod utanför och väntade på Zillah. Hon var så mojsig och trött att hon inte såg mig smyga efter och hoppa in i bakluckan på bilen. Jag åkte med hela vägen till flygplatsen, hoppade ut innan Zillah fick syn på mig, och resten var lätt som en plätt. Jag hoppade upp på bagagebandet och tillsammans med alla väskor hamnade jag på flygplanet och flög till Madrid - Spaniens huvudstad.
Det var nära håret att Zillah upptäckte mig när hon skulle hämta sin resväska, för jag hade somnat på bagagebandet, men jag lyckades hålla mig dold och följde med hela vägen till tåget. Det var ganska kallt, men jag tänkte att hon säkert skulle kliva av vid någon varmare station.
Icke!
Hon klev av i en liten stad djupt inne i bergen, vid namn Ávila. Dimman var så tät att det inte gick att se fem meter framför sig! Och tror ni det var varmt eller? Bergsluften var visserligen ren och frisk, men också kall som i ett kylskåp!
Då blev jag riktigt sur på Zillah, men jag kunde inte säga något för hon visste ju inte att jag var där. Så jag fick bita i det sura äpplet och svepte in mig i Zillahs halsduk, som jag snodde när hon sov på tåget.
Jag begav mig ut på gatorna. Staden var jättehäftig och riktigt gammal! Tydligen har den funnits i över tvåtusen år. Det är ganska coolt. Men det coolaste av allt är att en del av staden är omgärdad av en gigantisk ringmur! På kvällen var den upplyst överallt och jag beslutade mig för att klättra upp på den…
Men det berättar jag mer om nästa gång! Nu måste jag nämligen göra lite lunch - bananmos och knaperstekt bananskal. Puss puss!
//totte
Ett nattligt äventyr
Hej hej leverpastej!
Vet ni vad? Idag vaknade jag upp jättetidigt. Det var helt mörkt och tyst ute. Klockan var tre och Zillah sov djupt, så klart. Hon kan nog sova bredvid ljudet av en brummande traktor utan att vakna. Jag låg i alla fall kvar i min bananlåda (som Zillah har bäddat till en säng åt mig) och försökte somna om, men det gick inte.
Jag hoppade upp och gick till köket för att göra mig en kopp bananmilkshake. Det här är nåt ni enkelt kan göra hemma förresten – det enda ni behöver är en banan, lite mjölk och en mixer. Häll först upp så mycket mjölk ni vill dricka i mixern, dela sedan bananen i bitar med händerna och släng in. Mixa sedan och njut av en kall, god och nyttig dryck!
Jag rekommenderar dock inte att ni gör det klockan tre på natten, som jag gjorde. Mixern låter ju så fasligt mycket. Det lät faktiskt ungefär som den där brummande traktorn jag tänkte på innan. Och som jag sa, Zillah vaknade inte. Men det verkade alla andra i huset göra! Det är lite av det jobbiga med att bo i en lägenhet - man måste tänka på andra.
Lättare är det i djungeln. Fast där finns inte TV.
Grannarna knackade på tak och väggar och golv tills min milkshake var färdig. Jag hällde upp en stor kopp och klättrade sedan ut på balkongen. Det var lite kyligt, men jag hade min morgonrock på mig. Det enda jobbiga är att den är för stor för mig, så jag ser ut som nåt slags lustigt gosedjur i den. Jag ska nog starta upp en egen klädkollektion för apor, och se till att det ska finnas morgonrockar i ap-storlekar.
Var var jag nu igen? Just det, på balkongen. Jag njöt av min kopp bananmilkshake när det plötsligt hördes ett jamande nere från marken. Jag tittade ner, men såg inget. Då kom jamandet igen. Jag klättrade ner (jag höll koppen med min svans) men då var allt knäpptyst igen.
Hade jag hört i syne? Kan man ens säga att man HÖR något i SYNE?
Precis när jag satt och funderade över den språkliga frågan, hoppade någon på mig! Jag spillde ut all min bananmjölk på marken och blev jätterädd… det var en gigantisk, fet katt med tjock vit päls. Han stirrade på mig och jag var säker på att jag hade satt min sista potatis. Det kokta fläsket var stekt. Nu skulle jag få på pälsen.
Men katten klev av mig och började istället lapa i sig bananmjölken från marken.
”Hallå!” sa jag. ”Det är min bananmilkshake! Du får göra din egen.”
Men katten struntade i mig. Om det är något som stör mig så är det ohyfsade husdjur. Varifrån kom han? Varför var han ute mitt i natten? Vad hette han?
Den sistnämnda frågan fick jag svar på. På halsbandet hade han en liten namnskylt. Simba, hette han.
”Tycker du om Lejonkungen?” frågade jag men fick inget svar. Bananmjölken var borta och Simba sprang iväg snabbare än jag kunde ropa hoppalongkalsong. Och jag orkade inte springa efter.
Men jag har en känsla av att jag kommer stöta på Simba någon gång igen. Jag är inte den som gråter över spilld bananmjölk, men han är skyldig mig åtminstone en halv kopp.
Nu är jag trött efter nattens bravader! Jag går och lägger mig igen.
Puss puss!
//totte
En apa i rutan
Hej svejs alla glada!
Just nu är jag lite nervös. Ja, jag skojar inte. JAG är nervös. Det händer inte ofta, men ibland blir även en stor apa som jag lite darrig i benen. På tisdag börjar nämligen studioinspelningarna för nya säsongen av APTV nere i Göteborg.
Jag är ju mest nervös över att Zillah ska säga något olämpligt – vem vet vad hon får för sig att göra när kamerorna rullar? Det kommer bli ett gäng riktigt häftiga gäster kan jag lova. Vad sägs om en gladiator, en tankeläsare och en livs levande banan? Ja, precis – det blir TV-historia!
Nu måste jag träna manus och lära mig allt utantill (ifall Zillah glömmer nåt måste jag snabbt kunna ta över). När ljuset slås på och kamerorna spelar in, då finns det inte mycket utrymme att spela apa. Då måste allt sitta som en smäck. Det brukar det göra också, för om jag glömmer något är det bara att hitta på något annat och ingen märker någon skillnad. Det gäller att vara en smart apa också.
Vi spelar in i Bingolottos studio (eller egentligen är det väl Bingolotto som spelar in i APTV:s studio) och det är riktigt häftigt att se hur alla jobbar. Det finns jättemånga olika yrken inom TV, inte bara programledare som jag.
Det finns fotografer, som sköter de många olika kamerorna så att det finns bra bilder (förra säsongen lånade Zillah en kamera och lekte fotograf en gång). Ljusteknikern ser till att bilderna blir snygga med allt ljus, och ljudteknikern ansvarar för att det som sägs hörs i TV:n. Sedan finns det en studioman som håller koll på allt i studion och pratar med de som sitter i bussen.
Ja. Det brukar finnas en buss i studion.
I bussen, eller i kontrollrummet, sitter producenten (som är boss för hela programmet) tillsammans med redaktören (som hittar på allt som ska vara med i programmet). Men där är också bildproducenten som bestämmer exakt vilka bilder från de olika kamerorna som ska användas. Han säger ”Kamera 1… NU! Kamera 2… NU! Kamera 3… NU!” och en person bredvid honom trycker på olika knappar så att rätt bild kommer upp i rutan.
Det finns en hel drös med andra jobb också, bland annat publikbokare som ser till att det kommer publik, olika produktionsassistenter och många fler.
Viktigast av alla är självklart jag, men utan alla andra skulle det inte bli några tv-program alls, och det skulle vara svart i TV:n.
Nu ska jag iväg och träna manus igen! Kom ihåg att följa mig och Zillah på twitter för att få senaste uppdateringarna från TV-studion i veckan.
Puss puss!
//totte
Gott Nytt Ap-År
Hej på er alla!
Idag är det sista dagen för detta år – det börjar bli dags att klippa mitt hår.
Vi apor brukar fira nyår genom att se vem i släkten som kan äta flest bananer när klockan slår tolv. Rekordet är 28 stycken. Det var min kusin Albert som lyckades med det för några år sedan. Mitt rekord är 3.
Ikväll ska jag äta minst 4 stycken och skåla med banan-milkshake. Nästa år kommer bli bättre än någonsin - redan nu i Januari ska vi börja spela in i APTV-studion och så småningom dra ut på turné igen. Som nyårslöfte har jag lovat att bli bättre på fotboll och att skaffa en tjej.
Fotbollen kan bli lite knepig - varje gång jag sparkar på bollen så böjer sig mina fötter. De är så mjuka. Jag vet inte riktigt hur jag ska få dem att vara mindre sladdriga. Kanske ska jag sluta använda mjukmedel när jag tvättar mig?
Hitta en tjej däremot, det kommer gå galant! Det borde väl finnas många som vill ha en äkta apa (jag är miljonär och gillar att pussas. Jag har hört att det är viktigast), så det ska nog finnas någon för mig här i vårt avlånga land! Ni har väl hört min kontaktannons ”Ensam Apa Söker”?
Nej, nu måste jag kolla till bananerna. Det blir nämligen ugnsbakad banan till huvudrätt ikväll, och banana split till efterrätt.
Gott nytt år på er alla!
//totte
Ap-Jul
God Jul på er alla!
Imorgon är det julafton och jag är så spänd på att få öppna alla mina julklappar! Jag har önskat mig en årsförbrukning av bananer av Zillah, men det önskar jag varje år och får bara kläder. Fast det är också bra!
Jag ska ju ge Zillah dagboken jag skrev om tidigare i bloggen, men hon vet redan om det eftersom hon läser på hemsidan också… det blev lite av ett stolpskott, men jag kan ju inte köpa nåt nytt bara för det! Jag är väl inte gjord av pengar direkt.
Julen är en intressant tid. De flesta tycker om att vara med sin familj och ge och få presenter, men ändå stressar alla jättemycket de sista dagarna innan julafton. Idag var det helt galet på tunnelbanan - inte nog med att de flesta fick panik när de såg en apa på tåget, men det var så fullsmockat att det knappt gick att klämma in mig under en av stolarna. Två mammor med barnvagnar bråkade om vem som skulle få gå på tåget och vem som skulle vänta på nästa – den ena mamman hade ett barn i barnvagnen, den andra hade en julskinka och annan mat. Jag såg inte vem som lyckades knipa den sista platsen, ibland är det inte så stor skillnad mellan en bebis och en skinka.
För oss apor är det viktigaste med julen att ta hand om varandra, och vara snäll mot alla – framför allt de som är ensamma på julen. En gammal kvinna tappade sin ännu äldre mobiltelefon i marken idag, och den gick i tre bitar. Jag hjälpte henne sätta ihop den och hon blev jätteglad! Ibland tänker jag att sådana små saker är mer värda än dyra presenter.
Så stressa inte imorgon och njut av familjens sällskap. Jag ska vara med Zillah, som är min familj, och tänka på alla mina ap-släktingar världen över. Och äta massvis med julskinka! God Jul på er! Glöm inte berätta för mig vad ni fick i julklapp!
Puss puss!
/totte
En apa i Barcelona
Hej allihopa!
Jag och Zillah är mitt inne i inspelningarna för kommande säsongen av APTV, men förra veckan fick hon plötsligt för sig att dra på semester till Barcelona i Spanien. Utan mig.
Som den apa av värld jag är, kunde jag inte tänka mig att stanna kvar i kalla, regniga Sverige medan Zillah strosar runt på de soliga gatorna i Barcelona. Lösningen var väldigt enkel - jag hoppade in och gömde mig i Zillahs gigantiska resväska innan hon stängde den, och åkte sedan med i bagaget hela flygresan ner. Det var lite trångt, men helt klart värt det!
Det svåra var att ta mig ut ur resväskan innan Zillah skulle märka att jag var där, men det gick eftersom hon bara lämnade väskan på hotellet och gick själv ut för att titta runt i stan.
Barcelona är riktigt häftig. Det är Spaniens näst största stad (efter huvudstaden Madrid) och det sägs att det var Herkules som grundade staden för väldigt, väldigt länge sedan. I Barcelona finns allt - god mat (dock inte så många bananrätter som jag skulle önska), en massa konstig konst, och på den berömda promenadgatan La Rambla finns det mänskliga statyer som kommer till liv när man går nära! Läskigt. Men viktigast av allt är ändå fotbollslaget FC Barcelona, där min idol Zlatan spelade innan!
I alla fall så drog jag ut på stan själv och till en början var det svårt att prata med folket där – ingen ville ta en apa på allvar – men då hittade jag en taxichaufför som åt en banan och visste direkt att han var min själsfrände. Han körde runt mig i stan och visade en massa konstiga hus och en gigantisk kyrka som den berömde arkitekten Gaudí hade gjort. Sedan åkte vi till djurparken där jag fick träffa några avlägsna släktingar hos aporna. Jag vet inte vad Zillah gjorde under tiden men hon kan inte ha haft det lika kul som jag!
På kvällen spelade Barcelona mot Real Madrid, men det var en bortamatch så jag satte mig på ett litet spanskt hak och åt tapas – spanska smårätter – och kollade på matchen på TV tillsammans med en massa fotbollsfans. Utan Zlatan är det inte så kul men vi vann ändå!
Allt det roliga slutade på flyget hem. Vi mellanlandade i Köpenhamn i Danmark, och inte nog med att jag fick ligga i resväskan och vänta där en massa timmar extra, så glömde de skicka med bagaget hem till Sverige! Så jag fick övernatta i Danmnark – i resväskan – utan en endaste banan att knapra på.
Jag kom hem morgonen efter med bud från Arlanda och tänkte att det var sista gången jag åkte bagage-klass.
//totte
Tillbaka med APTV
Hej hörrni!
Imorgon börjar jag och Zillah äntligen spela in nästa säsong av APTV! Nu innan jul kommer vi spela in en massa häftiga inslag om vad vuxna egentligen håller på med, och i början av nästa år spelar vi in i studion. Det kommer bli bästa säsongen någonsin av det bästa tv-programmet någonsin!
Jag är lite osäker på hur pigg jag kommer vara imorgon, när jag ska prova på att jobba som sopgubbe… då måste man vakna aptidigt ju! Det är jobbigt att jobba, och ännu jobbigare att jobba klockan 6 på morgonen. Det kanske inte är så lätt att vara vuxen ändå. Man måste ha en massa ansvar och andra tråkiga saker.
Vad tycker ni är skillnaden mellan vuxna och barn? Förutom att barn är mycket coolare och roligare förstås. Jag ska fundera lite själv och skriva mer snart!
Puss puss!
/totte
Bananäventyret
Igår hände det saker hörrni!
Dagen började med att jag som vanligt vaknade och gick till köket för att ta min dagliga frukost-banan med ketchup och jordnötssmör på. Jag trodde inte mina ögon när jag nådde bananlådan. Den var helt tom!!! Naturligtvis blev jag arg på Zillah då - hon borde ändå hålla koll på att mitt bananförråd alltid är fyllt - och ropade: ”Zillah! Upp ur sängen, du måste ut och köpa bananer!”
Hon svarade inte. Då kom jag ihåg att hon var i Blekinge, hemma hos sin mormor. Så jag kutade till hennes sovrum och hoppade in i klädskåpet. Där brukar jag nämligen alltid ha en hemlig banangömma. Jag slet ut alla kläder men hittade inga bananer! Dem hade jag ju ätit upp till middag kvällen innan.
Det fanns inte längre några andra alternativ. Jag tog på mig min rock och begav mig ut på stadens gator som en vanlig apa. Min jakt på bananer ledde mig till en liten kiosk som är närmare än ICA-butiken Zillah handlar på.
Jag gick in i kiosken och hälsade på ägaren: ”Hej. Har ni bananer?” frågade jag.
Kioskägaren såg mig inte först, för att jag är så kort. Jag hoppade upp på tidningshyllan och vinkade, då såg han mig. ”Jo, vi har bananer”, sa han och pekade på en bananlåda med BRUNA bananer.
Jag skakade på huvudet och sa att de var gamla. Han sa att de var helt nya och färska, att han precis hade öppnat lådan. ”Tio kronor styck, jättebra pris!” sa han.
Då kom det in en gammal gumma som också ville köpa några bananer. Hon såg inte så bra, så jag sa åt henne att inte köpa de gamla bananerna. Jag lovade fixa goda, färska bananer till henne istället. Så nu skulle jag få fram bananer till både mig själv och en gammal gumma!
Jag skuttade ut ur kiosken och fick syn på… EN LASTBIL FULL MED BANANER! Jag sprang efter den och hoppade och klättrade upp på taket. Jag knackade på fönstret och sa åt föraren att stanna. Han blev lite förvånad först - han sa att det inte var ofta han blev stoppad av apor - men förstod mig helt och hållet när jag berättade om mitt banan-problem.
Det slutade med att jag fick en stor låda bananer till mig själv, en låda bananer till gumman, en låda med färska bananer till kiosken, och gumman fick skjuts hem till sig med lastbilen.
Så gick det till när jag fick en ny låda bananer som kommer räcka minst två dagar. Enda problemet är att jag har slut på ketchup…
/totte
